Mina resor
Inledning
Det går att resa även om man har ett funktionshinder. Det är inget hinder från att upptäcka världen. Under min uppväxt reste vi ganska mycket i familjen genom Europa. Jag har även varit på längre resor till USA och Egypten tillsammans med assistent. På den här sidan tänker jag dela med mig av mina reseberättelser och foton.
 Att resa som funktionshindrad kräver en del kanske lite annorlunda planering av resan än för någon som inte har ett funktionshinder. Trots den bästa planering kan man ändå hamna i situationer man inte trodde var möjliga. Jag har hamnat i de flesta av de situationerna tex: har min reselift blivit "terror klassad" och därmed inte utsläpp ur USA. Jag har blivit nekad hjälp ombord på transferbussen på Cypern vilket innebar att min resväska kom på villovägar.
Jag har blivit nekad min rullstol på Charles de Gaule i Paris och därmed hänvisad till en typisk fransk caféstol i åtta timmar. Jag blev lovad ett hotell utan trappor i Egypten. På framsidan var det sju trappsteg upp till rummet på baksidan var det bara tre, alltså tog vi baksidan!

Det här är bara en bråkdel av allt jag har varit med om. Men trots alla incidenter minns jag resorna med glädje, värme och de har en speciell plats i mitt hjärta. De assistenter som jag har haft förmånen att resa med är otroliga människor som precis som jag delar synen att hinder är till för att övervinnas. Visst har det funnits riktigt tuffa stunder med både tårar och ilska. Tack och lov har det aldrig stoppat mig från att utforska världen och jag tänker aldrig låta mig bli stoppad av det heller. Glädje och humor övervnner allt!

Ready or Not! Världen här kommer jag!
USA 13/6-28/6 2006.

Den 13 Juni 2006 klockan 6.55 lyfte planet från Arlanda Terminal 5. Äntligen var vi på väg efter ett års tankar och planering! Jag var på väg mot mitt absoluta drömresemål och jag skulle dessutom få uppleva en av mitt livs högsta dröm, att få simma med delfiner! Vi reste med Air France och jag minns att jag sa till Martina som reste med mig när vi satte oss på planet, - Det var dem hårdaste sätena jag suttit på. Det kan väl aldrig vara så hårda säten på planet mellan Paris och Miami också?
- Nej, det tror jag inte.

Vi hade fel båda två! Vi mellanlandade på Charles de Gaulle i Paris och personalen var trevliga tills de förstod att vi bara pratade engelska, då var vi inte vatten värda. När det var dags för säkerhetskontrollen sa personalen till oss att vi skulle vänta lite. Jag tyckte inte det var något konstigt för jag får ofta gå vid sidan av metallbågen för rullstolen piper. Plötsligt känner jag bara hur en ur personalen börjar köra iväg mig och jag ser hur Martina står fast i säkerhetskontrollen. Jag hade dessutom båda våra pass! Jag blir inkörd till ett rum och blir tillsagd att vänta där. Jag fattade ingenting och kände bara hur pulsen steg. Shit vad skulle hända nu? Efter ett par minuter kommer en kvinnlig tjänsteman in och förklarar att hon ska visitera mig. Jaha, vad det bara det tänker jag. Det görs ju annars också men vid sidan av säkerhetskontrollen. Här gjorde man det i enskilda rum för att det inte skulle kännas genant för mig. Bra tanke men jag ska i ärlighetens namn säga att detta var än mer pinsamt. Hade jag blivit visiterad vid sidan av metallbågen hade även övriga passagerare förstått varför. Nu var ju allas blickar riktad mot mig när jag kom ut därifrån.

Tillslut kom vi i alla fall på planet och åtta timmar senare landade vi i Miami. Det tog tid att ta sig igenom tullen och jag var väl förberedd med papper på mina mediciner, vart vi skulle bo och göra, Det var inga problem tills vi skulle lämna fingeravtryck. Jag nådde precis upp till disken men hade inte kraft att trycka så hårt som krävdes så det blev inte registrerat. Det krävdes fyra fingrar innan jag blev insläppt in United States of America.

Nästa steg var att hämta ut vår hyrbil och det var ett himla projekt. När jag tänker tillbaka på det fattar jag inte hur vi lyckades få ombord en golvlift, en rullstol och två resväskor på en fullpackad flygplatsbuss, men det gick. Jag höll på att ramla ur rullstolen ett par gånger under färden men det är normalt!

Tillslut kom vi fram till företaget där vi skulle hämta ut vår hyrbil, då kom nästa utmaning. Här i Sverige finns det ju oftast ett litet handtag på insidan av passagerardörren. Jag behöver hålla i det för att kunna ta mig in i bilen. På vår bil fanns inget handtag! Det tog en evighet att få fram en bil som hade handtag och modellen på bilen var mycket mindre än den vi hade hyrt. Ja, Shit men jag kom in i bilen och vi lyckades att få in alla saker efter att ha lekt plockepinn!

Vi började vår bilresa mot Fort Lauderdale och blev förvånade när vi såg hur området såg ut. Det såg inte ut som i katalogen, det ska gudarna veta. Det skulle ligga vid strandpromenaden, det tog hos en timme att ta oss till strandpromenaden! Vi hade bokat ett anpassat rum och det låg på nedre botten intill poolen=BRA. Fast det var nog det enda som var bra med det rummet, i alla fall om man ser utifrån ett anpassat perspektiv. Rummet täcktes av en djävulsk heltäckningsmatta som hjulen på stolen och liften tvärstannade på! När jag kom in i badrummet insåg jag halvt panikslaget att jag inte skulle kunna duscha på 14 dagar i 40 gradig värme. Vi hade uttryckligen bett om ett rum utan badkar men vad stod i rummet om inte ett badkar! Liften gick inte ens under lite grann, men de hade ställt en duschstol i badkaret! Tack, den var fin att titta på. Efter lite funderande löste vi dushningen. Vi plastade in rullstolssitsen i en blå IKEA-påse och sedan satte jag mig under poolduschen. Ja, men vad gör man? Tur att det var 40 graders värme ute för vattnet var iskallt!
 
Nästa sak som  inträffade var när vi skulle sova. Då upptäckte vi att Liften inte gick under sängen! Då började jag faktiskt gråta efter att ha varit vaken i 30 timmar så orkar man inte vad som helst. Det slutade bra, vi rev ner hela madrassen på golvet så jag sov på golvet i 14 dagar med en heltäckningsmatta som innehöll gud vet vad, allergisk som jag är var mina luftrör något täppta every morning!

Det gick ändå bra och vi hade två roliga veckor. Den bästa dagen var min 25-årsdag, Då tog vi bilen och åkte ut till Key West-öarna.  Vi åkte till Dolphin Reserach Center. Ett center som bedrev forskning kring delfiner och de hade även delfinterapi med funktionshindrade barn. Centret var ett sk semifångenskap. Delfinerna fick vara i sin naturliga miljö och simma in och ut ur centret som de ville. Vi började dagen med lite forskning och praktisk information om centret. Sedan var det dags att få hoppa i vattnet och hälsa på delfinerna. En delfin som hette Merina intresserade sig för vår grupp och vi fick lära känna henne. Merina var en glad, nyfiken, busig men väldigt bestämd delfin. När en pappa i gruppen försökte tvinga sin smått livrädda dotter att simma med henne tröttnade hon och simmade därifrån. Det tänkte hon inte ställa upp på! Hade inte jag heller gjort. Vi fick vänta en bra stund innan hon kom tillbaka till oss. Merina deltog även i terapin av de funktionshindrade barnen så hon visste på en gång att jag var "annorlunda" så hon var lite extra försiktig och gav mig mer tid tills hon visste vad jag klarade. På några minuter hade jag fått en vän för livet och hennes fenavtryck hänger för alltid om min hals.
Jag låter bilderna tala för sig själva lyckan är svår att beskriva i ord!

Dags att hoppa i vattnet! Min instruktör syns i bild!
Merina kommer simmande mot mig under vattnet!
Jag och Merina har vattenkrig!
Merina låter mig hålla fast i fenan och åka med! Det gick FORT!
Lite Dans!
Vi hann med att göra annat också under vår tid i USA, SHOPPING! Jag har nog aldrig handlat så mycket som jag gjorde då! Min väska vägde över 40 kg när vi åkte hem! USA är bilens förlovade land, att ta sig någonstans utan bil existerade inte. De hade drive thrue på allt. När vi skulle ta ut pengar var vi tvunga att åka till en drive thrue automat. Vissa affärer hade även drive thrue för sina köpare. Du lämnade in inköpslistan i en lucka och i nästa lucka fick du varorna. Men något som jag tyckte var bra hos de stora livsmedelskedjorna var att de erbjöd ledsagarservice och hjälp med handlingen till de kunder som inte klarade det själva, till en viss procent av priset på din matkasse. Inte hög avgift alltså och det var uppskattat av så väl barnfamiljer, äldre, funktionshindrade etc. Skulle vara något för Coop och ICA att utveckla tycker jag.

Amerikanerna är ett väldigt trevligt och hjälpsamt folk, överallt träffade vi på människor som hjälpte oss eller som erbjöd sin hjälp helt naturligt utan någon baktanke. Det har jag aldrig upplevt i Sverige och kommer aldrig att få göra heller. De gånger det har hänt i Sverige har det varit turister som gladjeligen ställt upp medan svenskar går förbi och låtsas inte se. Det händer väldigt ofta och jag kan ärligt säga att jag skäms över den svenska mentaliteten ibland, vad är det vi är så rädda för?

Hemresan från USA är ett kapitel i sig, jag kan säga att jag aldrig någonsin mer i mitt liv kommer att sätta min fot på Charles de Gauille i Paris.

Okej vi börjar i USA, några dagar innan vi lämnade USA blev det utfärdat en terroristvarning för flygplatsen i Miami. Sådana här hot utfärdades dagligen runt om i USA så läget var lugnt men säkerheten rigorös. När vi kom till flygplatsen upptäckte vi att det fanns inte en enda handikapptoa! Jo, det är sant, min rullstol är mycket mindre än standardmått, men enda chansen att få in den i ett bås var på tvären! Fråga inte hur, men med en vilja av stål och en ramsa av inte de vackraste ord jag uttalat i mitt liv så gick det.

Vårt plan var två timmar försenat från Miami p.g.a åskväder. Vi visste redan då att det skulle bli tajt om tid för bytet i Paris men tänkte att då är vi ju nästan hemma. Det borde ju gå plan till stockholm ofta. Jag är så glad att vi inte visste vad som väntade. Vi landade i Paris 8.30. Vårt plan skulle gå 9.15, visst det var tajt men vårt bagage var redan skickat och det var flera på vårt plan som också skulle med samma plan. Vi fick information om att de skulle hålla planet åt oss.
Fast flygplatspersonalen var av en annan åsikt och jobbade så sakta att vi missade planet, inte deras problem fick vi till svar. När vi sedan får veta att nästa plan till Stockholm inte gick förrän 8 timmar och att de inte kunde ge mig min rullstol för att den var incheckad trodde jag inte det var sant. Min rullstol fanns på flygplatsen men jag fick den inte. Istället fick jag sitta på en fransk Caféstol i åtta timmar. Vi hade varit vakna i över ett dygn så när vi började gråta åt eländet och en i personalen kom med Te och smörgås bad jag honom dra åt helvete. Han förstod bara franska så det var skitsamma. Jag vet inte hur vi fick de timmarna att gå men jag grät hela vägen hem mellan Paris och Stockholm. Jag var jävligt kissnödig trött och hungrig.

När vi till slut landar på Arlanda, kom deT två personal för att hjälpa mig av. Jag har träffat dem flera gånger genom åren så när de sa att de inte kunde hitta min rullstol grät jag floder och jag var så förbannad på dessa fransmän.  De hittade rullstolen efter ett tag. Den fanns med på planet men inte golvliften. Den hade blivit terrorklassad och var kvar i Miami. Det tog 10 dagar att få ut den ur USA.

Så på frågan om jag ska resa till USA igen? Självklart ska jag det! Men aldrig mellanlanda i Paris!
Friidrotts EM i Göteborg 6-9 Augusti 2006
Friidrott har alltid varit ett stort intresse för mig. Jag var på Friidrotts VM 1995 i Göteborg och fick se dem stora stjärnorna. En tjej som gjorde "debut" i större sammanhang då var Kajsa Bergqvist. Hon var där för att se och lära men det var ju som sagt bara början. Jag kom att följa hennes karriär och på många sätt har hon varit en viktig och speciell förebild för mig. När hon slet av sin hälsena sommaren 2004 sade många att hennes karriär var över, men det var den inte. För mig personligen så stod det för att man ska aldrig ge upp förrän man verkligen har provat allt. Något jag själv tog fasta på under min tuffa rehabilitering som pågick från Maj 2005-0ktober 2007. Jag hade aldrig tagit mig dit jag är idag utan en vilja av stål, en tro på att det skulle bli bättre, två underbara sjukgymnaster och sist men inte minst Kajsas kämparglöd som smittade av sig på mig också!

När det så var dags för Em i Göteborg ville jag ju självklart dit! Det var ju inte bara Kajsa jag ville se utan även, Carro, Stefan, Sanna och många fler!

Det var jag och Katrin som åkte ner och Katrin är lika galen i Friidrott som jag! Vi bodde på Dalheimers hus, de har en våning med anpassade rum med taklift och duschstol etc. Jag rekommenderar det varmt. För att vi skulle kunna ta oss runt smidigt i City hade jag skaffat färdtjänstbiljetter för resa i annan kommun. Det ska fungera att göra så i alla kommuner i Sverige men i de mindre kan det vara knepigt. Behöver dock inte vara det, Lycksele Taxi är guld. Men över lag är det så att storstadsregionerna har ett bra fungerande system när man tar emot färdtjänstkunder från andra kommuner. Personligen kan jag tycka att ett fjärdtjänstbeslut borde gälla för hela Sverige, men så smidigt får det ju inte vara! Man måste ju ta hänsyn till pappersbyråkratin!

Nog om detta, vi hade fyra oförglömliga dagar fyllda med sport och underbara minnen!
Egypten 12-19 December 2006
I slutet på 2006 bar det iväg till Egypten. Vi hade tänkt få lite sol och värme i Decembermörkret. Fast det var ganska sparsamt men den varan, åtminstone efter klockan 14.30 på dagarna. Då önskade vi verkligen att vi hade haft med oss vinterkläder. Egypten är väl inte det mest tillgängliga land du kan resa till men jag kände ändå att det skulle vara kul att få uppleva. Vi reste med Apollo och det är nog den researrangör som jag har känt har gett bäst bemötande på mina resor. Det skiftar säkert väldigt och beror på destinationer, men hittills är apollo dem som har gjort bäst intryck på mig. Vi reste till Sharm el Sheik och resan gick jättebra, Egyptierna är otroligt hjälpsamma och hjälpte oss med bagage och på och av transferbussen, det var liksom naturligt för dem. Duktiga på Engelska var dem också så det var lätt att ha en bra kommunikation. Hemma i Sverige hade vi fått besked från Apollos huvudkontor att det inte skulle vara några trappor på hotellområdet. Det kryllade av dem när vi kom fram, precis som flugorna. Vad som gick fel i kommunikationen där vet vi inte men Personalen gjorde allt för att det skulle fungera ändå. Vi fick vår lägenhet närmast poolen och på baksidan var det "bara" tre små trappsteg så vi tog det hållet. För det allra mesta fanns det någon som hjälpte oss. På kvällarna hade hotellet en buss som gick in till City, där fick vi också hjälp ombord.

Jag och Katrin har många roliga minnen från den här veckan, speciellt på kvällarna när vi gick runt i bazarerna. Det var många butiksinnehavare som bjöd in oss i sina butiker och berättade om Egyptens historia. Många ville sälja det mesta till oss för hejdlösa priser. Jag tyckte det här med att pruta var skitjobbig i början men hur längre tiden gick desto bättre blev jag. Vi mötte många människor den här veckan och några kommer jag alltid att bära med mig. Som den döva killen som målade underbara tavlor som ingen handlade utav. Lyckan i hans ögon när jag och Katrin gjorde det sista kvällen, den är svår att beskriva.

Det var bara män som jobbade överallt och en kväll när vi skulle gå för att äta går vi förbi en parkerad bil. Två män står och har en livlig diskussion vid den, jag kastar en blick in i bilen och  möts av två bruna ögon. Jag kommer aldrig glömma den blicken kvinnan gav mig, för den skrek verkligen på hjälp.

Det var inte det lättaste att ta sig fram på gatorna, trottoarkanterna var sådär en halvmeter höga och bilarna körde som de ville.
Eftersom vädret var så kallt när vi var där är jag inte jättelockad att återvända, men det är ett vackert land värt att upptäcka.
Cypern 16-23 Juni 2008
På min födelsedag den 16 Juni 2008 satte jag och Emma oss på planet till Cypern. En resa vi sent kommer att glömma. Vi började avresedagen med att Emma upptäckte att hon hade tappat sitt Visakort. Ibland är det tur att man råkar ha samma bank, på så sätt kunde Emma föra över pengar till mitt konto och den krisen var över. Allting flöt på bra tills vi skulle på transferbussen. Vi åkte med Vimg denna gång och de var inte lika vänliga som Apollo. Vi fick inte hjälp ombord på bussen utan tvingades ta taxi som kostade 40 e. Eftersom vi hade betalt avgift för transferbussen frågade vi om vårt bagage kunde få åka med bussen. Det gick bra, men är ett misstag jag aldrig gör om. När vi kom till hotellet möttes vi av en sur vingvärd som tyckte att vi skulle skynda oss ur taxin. Den skulle stå i vägen för gästerna. Vad var vi då? Kan man undra? Vi fick vår lägenhet och Emma gick ner till Lobbyn för att möta bussen och ta vårt bagage. När hon kommer ner till Lobbyn är det bara hennes bagage som är utställt, inte mitt och bussen har hunnit iväg. När vi gick ner för att prata med Ving sa de att de skulle lösa det så fort som möjligt. Jippi, två dygn utan kläder och hjälpmedel. Jag fick verkligen träna på att flytta gränser den veckan, specillt då vi aldrig fick liften att fungera. Det gick ändå och vi hade en skön vecka vid poolen och solade massor. Hotellet var kanonbra anpassat och det gick även att köra i rullstolen ända ner i poolen! Därför finns det inga foton från denna resan.
Det var inte helt lätt att ta sig runt tyckte vi, Mycket backar och gropar.
Men vädret och Halloumin var super!
Viktigt att tänka på!
Det viktigaste är nog att inse att saker kommer gå fel och ibland väldigt fel! Det är inte som hemma med tillgänglighet och resurser och det kräver både mer av dig och dina medresenärer. Att man känner varandra så väl att man vet att man klarar att lösa det man ställs inför. Jag är lyckligt lottad som har haft med mig, Martina, Katrin och Emma på mina resor. Det har varit slitit stundtals men vi har också haft himla kul och blivit många erfarenheter rikare. Ingen är fullärd och jag tycker alltid jag upptäcker nya saker som jag kan förbättra till nästa resa. Det är ju det det handlar om tycker jag, att våga flytta gränser och att ha människor runt sig som är villiga att vara en del i den processen. Att ha en stor potion humor i bagaget, det kommer man långt på också. Det har tagit mig till andra sidan jorden såhär långt.
Självklart kommer jag att fortsätta resa. Nästa resa som jag ska göra är planerad till Juni 2011. Planerna för den har funnits i två år nu, men vart den resan kommer ta mig är än så länge Hemligt! Har ni frågor om mina resor eller hur det är att resa som funktionshindrad? Tveka inte att höra av er!

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

30.05 | 13:48

Stort tack för en bra beskrivning av fördelarna med peg...Precis vad
jag behövde läsa.Mvh Irma..Om du kan besvara några frågor via mejl vore
jag tacksam.

...
07.01 | 21:51

Hej Carro,
Först vill jag säga tack! Tack för att du delar med dig! Jag hoppas behandlingen hjälpt något?

...
29.11 | 14:20

Hejsan Jag ramlade in på din sida , fastnade för inlägget om ditt Funktionshinder ,
Jag har själv Spastisk Diplegi.
Ville egentligen bara säga hej :D

...
09.10 | 03:53

Förstår hur du kan känna dig, känner nog ungefär likadant, även om jag har en annan typ av besvär.
Men nu har jag iallafall sluppit ut från sjukhuset...

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS